För tio år sedan var jag med i ett projekt där vi sjöng sånger av Ted och Kenneth Gärdestad. Upplägget var sådant att hela föreställningen skulle vara en enda helhet.
Det varvades med kör, solister, dikter och det fanns en riktig poporkester. Lägg till en proffsig ljussättning och det blev en fantastisk upplevelse. Tanken var var att beskriva livet från det lilla oskyldiga till det svåra och mörka men att det fanns en väg ut ur och vi slutade i värme och kärlek. Applåder undanbads till efteråt för att skapa en helhet.
Jag minns speciellt när vi var i den mörkaste delen av programmet och den som läste dikterna gick upp och stod helt tyst framför mikrofonen för att sedan sätta sig och sedan kom sången I den stora sorgens famn. Det var otroligt mäktigt. Vi gjorde den både vår och höst och jag har hört många uppskattade kommentarer av den produktionen.
Jag fick äran att göra en duett med låten Lyckliga dagar och sjunga som solist i sången Tid faller hårt med kören bakom.
Just sången Tid faller hårt är en av de sångerna som fanns i den sista skivan bröderna gjorde tillsammans.
I veckan så kom det fram en tjej när jag handlade och frågade om jag var den som sjön den låten. Hon sa att hon hade den sången och min röst i huvudet väldigt ofta.
Nu pratar vi om tio år sedan det här hände så jag är lite förvånad.
Det hände även för fem år sedan då någon sa något likadant. Så något intryck gjorde jag då.
Jag nämner inga namn etc här för jag skulle säkert glömma någon.
För den som vill lyssna finns den sången här.
