Det har varit en omtumlade tid sedan början på oktober eller den har nog pågått
sedan juli då Margaretha fick sin stroke.

Första tiden handlade mer om hur hon kommer kunna komma tillbaka.
De sa att man får vänta i ca 6 månader innan man kan säga hur det kommer bli.
Många får tillbaka många funktioner under hela första året.
Ovissheten gjorde att vi pratade om många olika scenarier och vad vi som skulle hända.
Vi var ändå rätt trygga i att först efter sex månader så skulle man kunna tala om hur det kunde bli.

Men det ena gav det andra så den bedömning vi väntade oss efter sex månader kom redan efter tre. Det kom lite som en chock och vi fick förbereda ett scenario som vi pratat om men inte förberett oss på.

Så den här tiden från oktober blev väldigt konstig. Livet har rullat på med förskola, jobb och annat. Under Margarethas sista tid var vi hemma från jobbet så vi kunde vara där så mycket som möjligt. Framförallt Nina var där och personalen på Åleryds sjukhem avdelning 7M gjorde ett fantastiskt jobb. Inte bara det de skulle utan även tog hand om oss och Emelie. Oerhört tacksamm att hon fick sin sista tid där.

Efteråt är det mycket praktiskt och det är först nu som jag känner att vi börjar komma på banan igen och får inspiration att göra saker.

Vi har alla mått dåligt på olika sätt. Jag har kanske inte fällt så många tårar men jag har sovit dåligt och mått dåligt. Så det kommer mer fysiskt på mig. Emelie har varit fantastisk på många sätt i det här. På henne kommer det lite då och då och som tur är har vi Nina i den här familjen som kan tyda olika tecken och kan se när Emelie mår dåligt och behöver gråta en skvätt över mormor.
Just nu står kortet över mormor vid hennes säng <3
Det här skapar många förändringar som vi väntade oss först många år framåt.

Nu laddar vi för Emelies födelsedag x 2.
Först barnkalas och sedan släktkalas helgen efter.
Vi har lärt oss att livet är skört.
Ta inget för givet.
Ta hand om varandra
Imorgon kan det vara borta.
Kram på er