Sitter med ett barn som hostar så hon ibland får upp maten.
Det har bytts lakan ett par gånger i hennes säng det senaste dygnet.

När jag sitter med henne i famnen och försöker trösta henne och försöka lindra hostan genom att värma ryggen(lungorna) så minns jag en händelse ett halvår innan Emelie föddes.

Vi hade precis gjort första ultraljudet i 12e veckan och Nina kände att hon kunde lätta på oron för missfall nu. Jag sa att jag inte kunde pusta ut förrän vi hade ett barn i vår famn. Jag insåg direkt när jag sagt det att min oro skulle inte ta slut där utan fortsätta ständigt hela livet ut fast i olika former.

Vi har haft sådan otrolig tur med Emelie som bara har varit vanligt sjuk där vi har behandlat henne som mest med lite febernedsättande. Tänker på alla de barn som får åka till sjukhuset titt som tätt för alla möjliga orsaker och är glad att vi slipper det.
Hon har aldrig hosta som hon gör nu och då är det skönt att hon är två år och inte tre månader.

Just under hösten har hon verkligen utvecklats till en liten flicka.
Hon tänker och fundera och hittar på lösningar.
Hennes skratt är så härligt och får oss att skratta ofta.

Och hon älskar sina föräldrar, det är vi glada för 🙂